Still waiting to exhale.....
One year, 365 days of infinite longing and measureless time floating in oblivion
Wounds have healed and a broken soul has once again began to feel the wind, the warm sun and life as I stand at the trainstation where I once felt death imbrase my heart the day you left
Darkness is no longer my sanctuary at the phantomstation and the clock doesn´t tick for departures or arrivals
My train came and love filled a waisted lifetime......your train left and silent screams was all that echoed
No universe holds enough comfort to
indemnify raped dreams from those who hide behind lies and betrayal
Impassive power within myself grows as life slowly wellcomes me back from the ruins of stolen dreams
The afterbirths of sorrow and despair are mearly shadows of your goodbye and no longer enchains my heart with fear
Love never turned to hate and time will not eraise my truth......I loved and time froze my heart with you in it
I will find forgivness in the abyss.....I will forgive one day and finely exhale....
Piss off!
Tänker vältra mig i snuskig självömkan och unna mig lyxen att hata allt och alla.
Ursäkta mig stora Alltet men din rättfärdiga karma suger kuk idag!
Jag kan omöjligt se meningen med att jag ska behöva omplacera min älskade hund, må som en överkörd daggmask och önska att alla de som har bidragit till min sorg skall dö en ond bråd död. De som övertalade mig att ta emot Neo och sen lät mig stå helt ensam att ta hand om honom.
Dagens ilska och hat är tillägnad dem.
Ja, faktiskt så önskar jag mina fiender denna plåga.
Angrepp med klyschor såsom "som man bäddar..."osv från patrasket är totalt bortkastade på mig just nu.
Idag är jag behägen att med ivrig glädje vrida nacken av alla idioter som så mycket som tittar snett på mig.
Jag är lika aggresiv som en hynda när någon försöker sno hennes valp och jag kommer att betee mig som en sådan om ni kommer nära mig så kom igen......ge mig en anledning att slå ihjäl er era jävlar!!!
Det finns säkert någon fiffig anledning till att jag fick glädjen att ha Neo i ett och ett halvt år av hans liv för att sedan tvingas lämna honom ifrån mig. Säkert nåt som ska bidra till världsordningen och ge balans åt vår existens men just nu är jag blind av raseri och tänker inte ägna en sekund åt förnuft eller självbehärskning.
Jag är dock helvetes stolt över mig själv för att jag lyckades göra honom till den finaste Staffen så att han kunde få det bästa hemmet hos en ny matte och husse som redan innan de har hämtat honom älskar han som fan.
Han ska få två tikkompisar att leka med hela dagarna, tre katter och ett hem på landet med en billjard hektar att löpa amok i. Hans nya ägare är de mest rutinerade hundmänniskor jag har träffat och hade jag fått välja någon istället för dom hade det endast varit Cesar Milan.
Neo kan inte få det bättre och jag är jätteglad och jätteledsen samtidigt men inget kan någonsin få mig att tveka på att detta var det rätta.
Två smärtsamma separationer inom loppet av ett halvår....hm....säger bara en sak......piss off världen och allt ditt jävla innehåll!!
Jeah.....känns bättre nu. Är dock inte klar med hatandet för dagen eller månaden och det får ta den tid det tar att åter bli en fridens kvinna och landa i det jag vill vara utan den här ilskan jag känner just nu.
Social skitgris
Eftersom vi är flockdjur och beroende av varandra har vi med tiden utvecklat normer som ska reglera våra brister så att vi ska kunna samleva. För det är väl inte så att maktbegär som instinktivt missbrukas när vi får chansen, kan vara orsaken till att vi så entusiastiskt tuktar varandra med både moralpiskor och etiska tumskruvar?
Inte då. Det är säkert av hänsyn och kärlek som vi rättar andra och oss själva in i ledet. Det viktigaste är inte att bli den man vill vara utan att låta sig formas till den man borde vara.
Det ger tillgång till både kommunalt vatten och chansen till månadens klapp på fontanellen av chefen. För det är ju minst lika viktigt med våra medmänniskors berundran som att visa respekt och vara ärlig.
Att helt hänsynslöst vara en ärlig lögnare när man inte säger vad man egentligen tycker.
Det anses ädelt att inte vilja såra sin bedragna partner medan ett erkännande som visar ett sant "jag" är lika med kollektiv moralpisk på bara själen.
Det är viktigt att vara sann, eller ge sken av det iaf och icke att förglömma daglig tvagning så man blir ren från skuld och skam. Det ger man till sin nästa. I gengäld blir man accepterad och får vara med å leka dockhus.
Men.....ibland föds individer som av olika anledningar avviker från massan och inte har vett att dölja det trots flera försök att bli ammad vid de rättfärdigas barm.
NORMAL=vanligt förekommande=det rätta=biljett till gemenskap
De flestas mål är att få barn som är "utåtriktade, flexibla, stresståliga, gillar att jobba med folk, lätt för att samarbeta och kan ha tusen bollar i luften".
Vem fan vill förlösa en ensamvarg som tror att konstnärlighet och tolerans är vägen till lycka eller någon som inte längtar efter stämpeln i arselet där det står : Godkänt av Normalitetsnämnden.
Detta gör ingen till en god löneslav eller lycklig villavolvovovve-ägare.
Vadå individuell rättighet till en egen plats på jordskorpan?
Vadå rätt att slippa ha kläder på sig utan att få böter?
Alla vil bi älskade men bara om vi visar det på rätt sätt.
Hur skulle det se ut om alla gapade efter kärlek på sitt eget konstiga sätt? Inte en käft skulle fatta.
Me Tarzan you Jane!
Ärtsoppa på torsdag och kuken i fittan på söndagsmorgonen.
Nä, det hetoronormativa kollektivet har tillsammans med religionens makthungriga kastrater bestämt att en familj består av EN mamma och pappa, två snorisar som givetvis är av var sitt kön.
Icke av flera hel/halv/plast/på låtsas föräldrar och syskon eller ensamstående med en handikappad, adopterad hund och en cirkusdvärg.
Som ung hade jag en romantiserad bild av mig själv som min egen ideologiska riddare på rättvisans korståg. Idag vill jag bara kräva min plats utan att be om ursäkt för min existens.
Jag har ej på långa vägar gett upp det jag egentligen tror på eller kedjat mig fast vid värderingar. Allt är flytande och det som gäller idag kan förändras helt imorgon. Jag håller mig inte heller krampaktigt fast vid rädslan att inte bli bjuden på tjejmiddag på Ålandsbåt med kvinnor i min ålder som kallar varandra för "flickorna" och som generöst visar rattarna när promillehalten är på topp. Jag kan visa dom ändå men det är inget som imponerar på en vardag, i personalmatsalen eller grillmiddan med farmor trots mina goda intentioner att förgylla tillvaron. Nä, det vore enbart konstigt och en avsaknad av akohol, flintastek eller Hammarbybrölare som inte indikerar att det är fest gör det svårt för mig att ses som frisk.
Var sak på sin plats och minsta protest så blir man utan inbjudan till nästa tjejträff med geleshottar att gurgla sig snygg med på Gröna Jägaren.
Har insett att just detta inte är min tekopp eller en stimulanskälla liksom människor som finner kallprat om väder lika viktigt som att ta ner toaringen efter sig.
Så vad är min ursäkt? Taskig uppväxt, gener?
Det spelar egentligen ingen roll......för att mata avkomman och betala hyra måste jag lära mig spelets regler utan att försaka mig själv eller tvingas låtsasglädjas över värderingar som jag har spenderat halva mitt liv med att ifrågasätta eller undkomma.
Könsroller, moralpanik samt revirpinkeri är inte min religion men det finns ute i verkligheten och jag behöver lära mig att stå över mitt eget förakt mot förtryck så att även jag får en klapp på flinten en dag.
Trots allt....
.....livet är inte ett krig att vinna till varje pris, n´est pas? :)
Fittstimmet
med glimten i ögat och hugget i trim
Orädd för att jobba å slita
gav det sig iväg för att hora på krita
I dagar å år med klänning och slöja
simmade det genom fiendens blöja
Men en vacker dag när det väl kom i mål
skålade det i rosa champagne och Rohypnol
Det feta fittstimmet i sin bål av kristall
levde, tog plats å dog knallåfall.
Mahogny eller kartong
Häromdagen såg jag ett program om en begravningsbyrå som erbjöd sina kunder en ny tjänst. "Custom made" likkistor och urnor. Äntligen.
Här är en krönika jag skrev i en tidning för många år sen. Den kvinliga Liberace som ägde likhanteringen hade förvisso inte tagit det så långt som jag önskar att det gjordes men rosa kadaverlådor är en befriande början.
Läs och begrunda.
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Om jag dog i en bilolycka idag skulle min begravning bli dyrare än både min nykvaddade Volvo och lyckstolpen som stod i vägen. Det kostar på att kila vidare.Givetvis bör vi alla få en värdig övergång men vad menas med det och för vem/vilka är det så i verkligheten?
Min uppfattning gällandes proceduren för korrekt sätt att hantera sina döingar är att gå via begravningsbyråer, rota först djupt i den dödes fickor och sedan täcka själv upp för de utgifter som det faktiskt krävs för att undgå att medverka i tv-programmet ”Det okända”. Ingen vill vara den enda kvarlevande släktingen till någon farbrorsplastsfarfar som i form av butter energi flänger genom väggar därför att hans 150-åriga kropp inte begravdes i en respektabel mahognykista men istället brändes han upp naken för att få plats i den billigaste urnan.
Förresten. Vart går den där ”begravningsavgiften” som tas upp i deklarationen? Har inte de flesta fått ihop så pass att man bör kunna begravas i en Porsche? Eller åtminstone i en lika fin kista som tant Eulalia Silfverörn från Östermalm. Nåväl, i lilla Svedala får ju faktiskt alla någon form av embalage iaf att ligga i, en burk med kock eller en satinmadrasserad box.Varför undrar man. Lik kanske får liggsår och underjordens renhållare kan ha höga krav på kadavrets standard.
Esteten i mig är benägen att erkänna det vackra i ädelträ, frenetiskt polerade mässingstänger och blankporriga tyger men är detta nödvändigt för att visa godhet och respekt? Vi skänker inte ens en slant till Greenpeace, ännu mindre ett leende åt miljöaktivister med proteslistor men vi lägger utan att blinka den avlidne, som vi för övrigt kanske t.o.m tycker fett illa om, i en snuskdyr behållare under en smörgåstårtsceremoni och sen är vi kvitt vårt samvete. Ingen ska ifrågasätta djupet av vår yttlighet minsann.
Undra om döden känns mindre hotfullt om vi köper en dyr skelettkompost att bli mull eller en kista i drilljonkronorsklassen att brännas i. Askan drygas säkerligen ut och räcker länge när man strös ut över Östersjön och dess redan förorenade invånare.
Jag vill på intet sätt förminska begravningsprocessens betydelse men...Varför får inte jag (och likasinnade) rätt att dreja en egen urna eller snickra ihop en egen kista medans kroppen ännu är varm? Jag skänker hellre pengarna som en flådig kadaverbox kostar till Aidsoffren som dör i Afrika eller kanske till tjugo lik i Palestinas krig som kan få läggas lite snyggt i var sin låda istället för att dela på en lerig grop.
Alltså, jag vill bara hävda min rätt att få smycka, packetera min döda kropp som jag anser värdigt-inte som alla andra i hela universum tycker. Jag har hört att på ”andra sidan” kräver man varken inkomstuppgifter eller delar ut pris för bästa leverensembalage så kära medmänniskor lev upp era pengar för tro mig, att allas vår inredningsguru Martin Timell kommer om trettio år att tandlöst dela med sig av sina fiffiga tips om hur man kan klä en tv-kartong i blommigt rosa skinn för att gå hädan med stil, finess och inte en spänn kommer att ha lämnat din ficka. Man kan ju diskutera om det var så bra idé att kräva personlig utrycksfrihet åt våra dödsritualer då men jag gör det ändå.
Frid var det här.
Terapi åt alla
Terapi borde vara lika tillgängligt för alla som skitpapper på toaletten. Att vara skitnödig med magknip men inte få göra ifrån sig och torka sig är lika plågsamt som att inte lufta själen.
-Ut med alla miserabla korvarna bara!
-Javisst, använd sugklockan du bara!
-Förlös mig från demonerna och lögnerna och torka mig ren från ångest!
Ja, fullt så dramatiskt är det väl inte hos min terapeut men nästan. Sist jag drabbade henne så ringde försäkringskassan mitt i en session och informerade mig om något som gjorde mig minst 6000 tusen spänn fattigare och pissförbannad.
Mobilen dunkades på bordet, väskan fladdrade all världens väg och spydde ut all sitt innehåll men jag var ändå inte klar med den utan ställde mig upp och gav den vad den tålde. Rejält med spö!
Min terapeut satt med sitt anteckningsblock uppdragen under hakan, med alla lemmar i kors och bad säkert till sin gud att jag skulle få en propp eller halka på min söndertrampade krämtub som låg utspritsad över hela golvet.
Ingen fara dock.....jag är snabb som en torsk på rymmen på att avragera mig.
Orkanen Andrea drog förbi och lugnet infann sig när jag fick kaffe och bulle.
Jag beundrar de som vill jobba med detta. Att städa upp i människors själsliga oreda. Jag hade önskat att jag hade ork att hjälpa andra på detta sätt men jag har nog oreda med mig själv som skulle kunna räcka till en hel helgs konferensmaterial åt blivande psykologer.
Jag försöker dock att finnas där för de människor som finns för mig. Jag har stått kvar trots att många har orättvist och obefogat vässat sina huggtänder på mig och sen spottat ut benen utan att se sig om.
Mina två bästa vänner gjorde det. Givetvis tar jag på mig lika mycket ansvar för händelsen. När var hur spelar ingen roll längre. Skillnaden är dock att jag stod kvar......jag stod fastskruvad på samma plats och med min vänskap och kärlek till dem helt intakt men ingen av dem såg det. De bara vände ryggen till utan att ens ge mig en sportslig att rentvå mig. Att be om att få en förklaring var som att kräva dom på en njure.
Länge länge var jag sårad och ledsen. Idag inser jag rent logiskt att jag behövde vänner som dom lika mycket som jag behöver ett gäng hemorrojder på en cykelsemester.
Det finns inget att förlåta för endast riktiga vänner ber eller ger förlåtelse. Jag ville be om förlåtelse, jag ville bli förlåten men det enda jag kunde se och höra för alla gröna exorsistspyorna som rann nerför min pannan var avsky och smärtsam bitterhet från dom.
Om jag hade ätit en hel säck full med sopor så hade jag kunnat skitit ut bättre vänner än dessa. Klart att jag ännu känner mig sviken. Inte alls så mycket av Pia men av Ullan.......jag saknar hundarna, jag saknar min lilla skyddsling (hennes dotter)men framför allt det jag trodde mig var vår vänskap.
Jag är dock inte ensam......vad som än händer så vet jag iaf nu hur det känns att få vänskap tbx. Kajsa-stina....du är inte heller ensam. (jag kallar henne för kajsa-stina)
Glöm inte det. Jag är sämst på att lyssna men jag tänker desto mer och vet att du inte alltid har det som du önskar att du hade det.
Jag ser det.
Idag är första doppardagen för mig....plums ner i skitiga Ruda!
Jaha, hur var det här då?
Hm....efter igår var förväntningarna lika med liktår men redan efter tio min är jag en glad kampare igen.
Den som lever får se.....nog om vitsigs fraser, nu ska jag ut å springa två varv runt haninge.....eller ett litet varv runt Rudan( Haninges egen lilla pöl)...:)
Dejtingsajter....suck fuck!
En hel gratishelg att kunna gratisglo på potentiella friare som kan konkurrera ut "arga snickaren" (har lovat min dotter att gifta mig med honom, ska bara informera honom om det endera dan) Tja varför inte tänkte intetontanande lilla jag. Orädd och full av optimism knakade jag alla tangentbordsfingrarna och gav mig ut på okändt vatten.
Vad tycker jag om det då?
*bajsar på mattan*
Vilket skämt. Skrattade inte överläppen av mig men jag får leva med att någon annan gör det hela vägen till banken. Kanske de som har startat den fåniga sajten Matchaffinity som matchade ihop mig med tandlösa, gulsotsgula, fotöljrunkare som la upp bilder på sig själva tagna framför runkdatorn, utan att ens kamma bort runkfrillan innan samt män som endast mödrar kan älska. Inte alla förstås. De som inte hade trallallabild var suddiga och ville dölja sig för inkräktare som gratisglodde denna helg. Varför göra det lätt när man kan vara hemlig för att slippa alla som eventuellt vill ligga.
(tycker för övrigt att det är helt ok att runka och röka framför datorn eller tvättmaskinen. Faktiskt)
Givetvis är detta bara min upplevelse....givetvis är detta endast mitt påhitt att så skulle vara fallet men det är inte olagligt att ha en hjärna som lever i total anarki och totalt befriad från sociala spärrar, på både gott och ont.
Av någon irrationell anledning så ansåg man på den här ärtiga sajten att jag som kvinna endast vill ligga med män som enbart är äldre och alltså pepprades jag full som en amerikansk kalkon med all skadegods över 43 år.
Hujadamäj.......fittan är ingen åldersrasist, ge hit en 35 åring för bövelen!! Eller åtminstone en man med alla tänder i behåll och som äger en kam. För mycket begärt kanske.....tro mig, jag är sannerligen inte en kräsen hynda men gode Gud.......man får väl unna sig lyxen att vara ytlig med utseende speciellt om det är jag som ska slaska i den munnen!
Förlåt mig alla ni som faktiskt har lyckats att hitta (mar) drömprinsen på en sån sajt.......efter att ha gnuggat musfringret(på datormusen) till en ostskalk och genomlidit över tusen presentationer kunde jag konstatera att jag själv hade "samlat" på mig endast fyra favoriter och den enda jag ville smaska på bode i Borås och verkar inte vilja ligga. Lilla jag var en av favoriterna på över två hunda killars lista. Smickrande förstås om man kan bortse från att 196 av dom skrämde skiten ur mig genom att bombardera min inbox med desperata parningsrop.
Jag vill på intet sätt förta nöjet med att hitta en livspartner på detta trevliga och pseudo-pk sätt men för mig innebär det ytterligare en timme på terapisoffan så att jag vågar sova med lampan släckt igen.
Helgen är snart till ända och imorgon är det måndag. Tack gode Gud för Chippendales......min näthinna är iaf återställd efter att ha bläddrat igenom bilder av deras söta rumpor.
Nu är det stålmannen på tv.....tjin för idag.
Min tonåring....
Hon är mitt ljus och jag har länge fumlat i det dåliga samvetets mörker. Gjort henne illa och framför allt genom att vara olycklig själv.
Jag har varit en bitterfittemorsa, en egorunkande morsa, en feg och rädd medberoende skitmorsa!
Nu är det slut på det och jag har bett mina nära att skjuta mig som en rabiessmittad hund om jag någonsin får för mig att gå in i ett destruktivt förhållande igen.
Tre skott i nacken-pang pang pang!
Tonåringar är extra sårbara när det gäller föräldrars enfald tror jag. Jag kan bara hoppas att mina misstag inte är av så grov kaliber att jag har sabbat hennes förmåga att känna igen ren kärlek.
Gör som jag säger ungjävel, inte som jag gör!
Jag lovar dock att inte trampa i exakt samma bajshög igen. Jag kan inte lova att inte vara så förbannat impulsiv och inte göra fel igen men jag svär att ge grönt ljus för alla som vill att örfila upp mig på plats så jag kan rätta till misstaget omedelbums. Inte fem år senare. Aldrig mer.
Jag har en unge, alltså en enda chans att göra så bra jag kan. Rätt kommer ingen att någonsin att göra. Ju fortare vi vuxna förstår detta desto fortare kan vi gå tbx till att lägga vår energi på att vara så bra vi kan, inte ödsla bort det på att fostra med dåligt samvete som rättesnöre eller prestigefyllda pekpinnar.
-Vad ska grannarna tro?
Jag kan bara gemföra mig med mig själv. Jag har varit en bajsmorsa och jobbar på att bli uppgraderad till snormorsa för att sedan förhoppningsvis slippa alla sorters kroppsslem som epiteter och bara bli morsan.
Nämnde jag att jag är dyslektiker och dyskalkiker? Därav alla stavfel.
Förlåt mig lilla sparv för jag inte kunde bättre då. Det är nu din fullständiga rättighet att vara egotrippad och få vara så spånig som bara ni femtonåringar kan vara. Nu är det du som ska få plats på scenen och jag ska försöka att titta på utan att ta över, klappa händerna när du fladdrar med ögonfransarna och ta emot om du ramlar av när du snubblar på dina första höga klackskor.
Jag har(snart) en diagnos men det är absolut ingen ursäkt. Ingen bortförklaring heller, bara en upplysning så att det blir lättare att acceptera alla flänga eskapader och all osammanhängade mundiarré som endast jag förstår.
Goa lilla pippi.....mamma älskar dig med hela sitt uppskruvade jag :o) glöm aldrig det.
Huvaligen, äntligen söndag!
Insikt eller utsikt
Ibland spydde jag. En kaskad åt gången.
För det mesta grät jag så snoret forsade ikapp med tårarna i 80 km/h.....vart kommer all denna sekret ifrån??? Helt fantastisk hur kroppen vägrar tillverka antikroppar mot virus men jävlar vad slem den smattrar på. I timmar!
Att bli lämnad av den jag trodde mig älska var lika stor katastrof som slutet på universum. Helt riktigt. Det är orimligt att gemföra min fjuttiga lilla misär med nåt så magnifikt som det stora Alltet. Japp. Orimligt och omoget och bla bla bla......min blogg min verklighet så håll käften!
Luftslottet luktade unket, härsket svek. Jag sprang som en huvudlös höna i mitt fina unkna slott och ropade på hjälp. Hjälp kom oväntat håll och hon är min vän. Finfina Stina fanns där och tröstade, skällde, höll med, käftade emot och matade.
Tack för att du inte lät mig springa ut från min lägenhet, naken, genom centrum med fläskburkan fladdrandes varje gång jag fick panikångest och ville krypa ur mitt eget skinn.
Tack för att du förstog att jag inte menade allvar när sa att jag ville dräpa mig själv eller att jag ville vrida nacken av en kattunge varje gång jag drunknade i hat och ilska.
Jag är dig evig tacksam för allt och för den du är.
Idag vill jag inte hata. Idag är jag inte densamma och jag är ännu osäker på hur stadigt jag kan stå men en sak vet jag lika säkert som att min hund gillar bajs......det finns visst något värre än att bli lämnad av en knarkande pajas.
En bekant kvinna har förlorat sin man. Han blev påkörd och efter en stunds koma vaknade han åter och var sju år. Inget minne av sin vackra brud (de var ganska nygifta) eller sin lilla tulta på ett år.
Han lever men han kommer aldrig tillbaka.
Det finns något värre än att bli lämnad av någon som inte älskar......att bli övergiven av någon som faktiskt gör det.
Tack Anastasia för denna hemska insikt. Fem ton bitterhet rann av mig som moderkakan på en nykläckt fågelunge och jag stod där, nyslemmad men lyckligt fri från bittergnagaren jag bar på i mitt eget inre fängelse.
Jag kan äntligen se utsikten. Horisonten där det förr stod en massa mänskligt avskräde och skymde sikten för insikten.
Sådär.....nu är det sluttackat för idag.
Tack Mia Skäringer....
Sov så innihelvete hårt och har nu vaknat när din text skar genom hjärta och märg.
Om du var man och jag inte var så fäst vid manslemmar skulle jag gifta mig med dig:).....men ett stort tack får räcka. Från mitt innersta och gudarna ska veta att den brunnen räcker ända ner till Kina.
Jag vill blogga. Jag vill se orden framför mig som annars spinner loss i min egen mentala östrogencirkus.
Cirkus Östrogen är i stan så håll i era moralhattar och etiska tuktpiskor för nu blir det åka av!
Pms-karusellen önskar alla välkomna att åka med, vare sig du är fet, ful, inbakad i en burka eller latexkalsong.
Varningens ord dock....blir du spyfardig eller får sura uppstötningar av din egen moralpanik så medtag egen spyhink. Jag har slut på alla slasktrattar för andras själsliga misär och kommer aldrig mer att tillhandahålla sådanna igen.
Mental impotens gör mig frigid. Expanderaaaaa......öppnaaaaa......våga se, våga höra.
Jag vill ej skada eller såra. Aldrig. Minns detta och stanna hellre upp i två mikrosekunder.
Våga suga på alla fula ord. Alla fula sanningar.
Är det mig, mina åsikter du äcklas av eller dina egna sura skeletter du har marinerat allt för länge i garderoben som Gud glömde?
Jag är inte en bättre människa än du......jag är bara jävligt bra på att vilja vara mänsklig. Alltid.
Jag är fruktad på att vara sämst.
Jag är fantastisk på att göra fel.
Jag är fullkomligt operfekt.
Jag är människa.....fri......äntligen fri i tanke å du kan inte hindra mig att älska mig själv eller stoppa mig från dagliga egorunkningar.
Halleluja alla puckon!
