andrealo

Häromdagen såg jag ett program om en begravningsbyrå som erbjöd sina kunder en ny tjänst. "Custom made" likkistor och urnor. Äntligen.
 Här är en krönika jag skrev i en tidning för många år sen. Den kvinliga Liberace som ägde likhanteringen hade förvisso inte tagit det så långt som jag önskar att det gjordes men rosa kadaverlådor är en befriande början.
Läs och begrunda.


------------------------------------------------------------------------------------------------------

Om jag dog i en bilolycka idag skulle min begravning bli dyrare än både min nykvaddade Volvo och lyckstolpen som stod i vägen. Det kostar på att kila vidare.Givetvis bör vi alla få en värdig övergång men vad menas med det och för vem/vilka är det så i verkligheten?

Min uppfattning gällandes proceduren för korrekt sätt att hantera sina döingar är att gå via begravningsbyråer, rota först djupt i den dödes fickor och sedan täcka själv upp för de utgifter som det faktiskt krävs för att undgå att medverka i tv-programmet ”Det okända”. Ingen vill vara den enda kvarlevande släktingen till någon farbrorsplastsfarfar som i form av butter energi flänger genom väggar därför att hans 150-åriga kropp inte begravdes i en respektabel mahognykista men istället brändes han upp naken för att få plats i den billigaste urnan.

Förresten. Vart går den där ”begravningsavgiften” som tas upp i deklarationen? Har inte de flesta fått ihop så pass att man bör kunna begravas i en Porsche? Eller åtminstone i en lika fin kista som tant Eulalia Silfverörn från Östermalm. Nåväl, i lilla Svedala får ju faktiskt alla någon form av embalage iaf att ligga i, en burk med kock eller en satinmadrasserad box.Varför undrar man. Lik kanske får liggsår och underjordens renhållare kan ha höga krav på kadavrets standard.

Esteten i mig är benägen att erkänna det vackra i ädelträ, frenetiskt polerade mässingstänger och blankporriga tyger men är detta nödvändigt för att visa godhet och respekt? Vi skänker inte ens en slant till Greenpeace, ännu mindre ett leende åt miljöaktivister med proteslistor men vi lägger utan att blinka den avlidne, som vi för övrigt kanske t.o.m tycker fett illa om, i en snuskdyr behållare under en smörgåstårtsceremoni och sen är vi kvitt vårt samvete. Ingen ska ifrågasätta djupet av vår yttlighet minsann.

Undra om döden känns mindre hotfullt om vi köper en dyr skelettkompost att bli mull eller en kista i drilljonkronorsklassen att brännas i. Askan drygas säkerligen ut och räcker länge när man strös ut över Östersjön och dess redan förorenade invånare.

Jag vill på intet sätt förminska begravningsprocessens betydelse men...Varför får inte jag (och likasinnade) rätt att dreja en egen urna eller snickra ihop en egen kista medans kroppen ännu är varm? Jag skänker hellre pengarna som en flådig kadaverbox kostar till Aidsoffren som dör i Afrika eller kanske till tjugo lik i Palestinas krig som kan få läggas lite snyggt i var sin låda istället för att dela på en lerig grop.

Alltså, jag vill bara hävda min rätt att få smycka, packetera min döda kropp som jag anser värdigt-inte som alla andra i hela universum tycker. Jag har hört att på ”andra sidan”  kräver man varken inkomstuppgifter eller delar ut  pris för bästa leverensembalage  så kära medmänniskor lev upp era pengar för tro mig, att allas vår inredningsguru Martin Timell kommer om trettio år att tandlöst dela med sig av sina fiffiga tips om hur man kan klä en tv-kartong i blommigt rosa skinn för att gå hädan med stil,  finess och inte en spänn kommer att ha lämnat din ficka. Man kan ju diskutera om det var så bra idé att kräva personlig utrycksfrihet åt våra dödsritualer då men jag gör det ändå.

Frid var det här.