andrealo

Terapi borde vara lika tillgängligt för alla som skitpapper på toaletten. Att vara skitnödig med magknip men inte få göra ifrån sig och torka sig är lika plågsamt som att inte lufta själen.
-Ut med alla miserabla korvarna bara!
-Javisst, använd sugklockan du bara!
-Förlös mig från demonerna och lögnerna och torka mig ren från ångest!
Ja, fullt så dramatiskt är det väl inte hos min terapeut men nästan. Sist jag drabbade henne så ringde försäkringskassan mitt i en session och informerade mig om något som gjorde mig minst 6000 tusen spänn fattigare och pissförbannad. 
Mobilen dunkades på bordet, väskan fladdrade all världens väg och spydde ut all sitt innehåll men jag var ändå inte klar med den utan ställde mig upp och gav den vad den tålde. Rejält med spö! 
Min terapeut satt med sitt anteckningsblock uppdragen under hakan, med alla lemmar i kors och bad säkert till sin gud att jag skulle få en propp eller halka på min söndertrampade krämtub som låg utspritsad över hela golvet. 
Ingen fara dock.....jag är snabb som en torsk på rymmen på att avragera mig.
Orkanen Andrea drog förbi och lugnet infann sig när jag fick kaffe och bulle.
 
Jag beundrar de som vill jobba med detta. Att städa upp i människors själsliga oreda. Jag hade önskat att jag hade ork att hjälpa andra på detta sätt men jag har nog oreda med mig själv som skulle kunna räcka till en hel helgs konferensmaterial åt blivande psykologer.
 
Jag försöker dock att finnas där för de människor som finns för mig. Jag har stått kvar trots att många har orättvist och obefogat vässat sina huggtänder på mig och sen spottat ut benen utan att se sig om. 
Mina två bästa vänner gjorde det. Givetvis tar jag på mig lika mycket ansvar för händelsen. När var hur spelar ingen roll längre. Skillnaden är dock att jag stod kvar......jag stod fastskruvad på samma plats och med min vänskap och kärlek till dem helt intakt men ingen av dem såg det. De bara vände ryggen till utan att ens ge mig en sportslig att rentvå mig. Att be om att få en förklaring var som att kräva dom på en njure.
Länge länge var jag sårad och ledsen. Idag inser jag rent logiskt att jag behövde vänner som dom lika mycket som jag behöver ett gäng hemorrojder på en cykelsemester. 
Det finns inget att förlåta för endast riktiga vänner ber eller ger förlåtelse. Jag ville be om förlåtelse, jag ville bli förlåten men det enda jag kunde se och höra för alla gröna exorsistspyorna som rann nerför min pannan var avsky och smärtsam bitterhet från dom. 

Om jag hade ätit en hel säck full med sopor så hade jag kunnat skitit ut bättre vänner än dessa. Klart att jag ännu känner mig sviken. Inte alls så mycket av Pia men av Ullan.......jag saknar hundarna, jag saknar min lilla skyddsling (hennes dotter)men framför allt det jag trodde mig var vår vänskap.  
Jag är dock inte ensam......vad som än händer så vet jag iaf nu hur det känns att få vänskap tbx. Kajsa-stina....du är inte heller ensam. (jag kallar henne för kajsa-stina) 
Glöm inte det. Jag är sämst på att lyssna men jag tänker desto mer och vet att du inte alltid har det som du önskar att du hade det. 
Jag ser det.


Idag är första doppardagen för mig....plums ner i skitiga Ruda!