Min tonåring....
Ack du ljuva självcentrerade lilla larv. Min avkomma var hos mig igår och sov över.
Hon är mitt ljus och jag har länge fumlat i det dåliga samvetets mörker. Gjort henne illa och framför allt genom att vara olycklig själv.
Jag har varit en bitterfittemorsa, en egorunkande morsa, en feg och rädd medberoende skitmorsa!
Nu är det slut på det och jag har bett mina nära att skjuta mig som en rabiessmittad hund om jag någonsin får för mig att gå in i ett destruktivt förhållande igen.
Tre skott i nacken-pang pang pang!
Tonåringar är extra sårbara när det gäller föräldrars enfald tror jag. Jag kan bara hoppas att mina misstag inte är av så grov kaliber att jag har sabbat hennes förmåga att känna igen ren kärlek.
Gör som jag säger ungjävel, inte som jag gör!
Jag lovar dock att inte trampa i exakt samma bajshög igen. Jag kan inte lova att inte vara så förbannat impulsiv och inte göra fel igen men jag svär att ge grönt ljus för alla som vill att örfila upp mig på plats så jag kan rätta till misstaget omedelbums. Inte fem år senare. Aldrig mer.
Jag har en unge, alltså en enda chans att göra så bra jag kan. Rätt kommer ingen att någonsin att göra. Ju fortare vi vuxna förstår detta desto fortare kan vi gå tbx till att lägga vår energi på att vara så bra vi kan, inte ödsla bort det på att fostra med dåligt samvete som rättesnöre eller prestigefyllda pekpinnar.
-Vad ska grannarna tro?
Jag kan bara gemföra mig med mig själv. Jag har varit en bajsmorsa och jobbar på att bli uppgraderad till snormorsa för att sedan förhoppningsvis slippa alla sorters kroppsslem som epiteter och bara bli morsan.
Nämnde jag att jag är dyslektiker och dyskalkiker? Därav alla stavfel.
Förlåt mig lilla sparv för jag inte kunde bättre då. Det är nu din fullständiga rättighet att vara egotrippad och få vara så spånig som bara ni femtonåringar kan vara. Nu är det du som ska få plats på scenen och jag ska försöka att titta på utan att ta över, klappa händerna när du fladdrar med ögonfransarna och ta emot om du ramlar av när du snubblar på dina första höga klackskor.
Jag har(snart) en diagnos men det är absolut ingen ursäkt. Ingen bortförklaring heller, bara en upplysning så att det blir lättare att acceptera alla flänga eskapader och all osammanhängade mundiarré som endast jag förstår.
Goa lilla pippi.....mamma älskar dig med hela sitt uppskruvade jag :o) glöm aldrig det.
Huvaligen, äntligen söndag!
Hon är mitt ljus och jag har länge fumlat i det dåliga samvetets mörker. Gjort henne illa och framför allt genom att vara olycklig själv.
Jag har varit en bitterfittemorsa, en egorunkande morsa, en feg och rädd medberoende skitmorsa!
Nu är det slut på det och jag har bett mina nära att skjuta mig som en rabiessmittad hund om jag någonsin får för mig att gå in i ett destruktivt förhållande igen.
Tre skott i nacken-pang pang pang!
Tonåringar är extra sårbara när det gäller föräldrars enfald tror jag. Jag kan bara hoppas att mina misstag inte är av så grov kaliber att jag har sabbat hennes förmåga att känna igen ren kärlek.
Gör som jag säger ungjävel, inte som jag gör!
Jag lovar dock att inte trampa i exakt samma bajshög igen. Jag kan inte lova att inte vara så förbannat impulsiv och inte göra fel igen men jag svär att ge grönt ljus för alla som vill att örfila upp mig på plats så jag kan rätta till misstaget omedelbums. Inte fem år senare. Aldrig mer.
Jag har en unge, alltså en enda chans att göra så bra jag kan. Rätt kommer ingen att någonsin att göra. Ju fortare vi vuxna förstår detta desto fortare kan vi gå tbx till att lägga vår energi på att vara så bra vi kan, inte ödsla bort det på att fostra med dåligt samvete som rättesnöre eller prestigefyllda pekpinnar.
-Vad ska grannarna tro?
Jag kan bara gemföra mig med mig själv. Jag har varit en bajsmorsa och jobbar på att bli uppgraderad till snormorsa för att sedan förhoppningsvis slippa alla sorters kroppsslem som epiteter och bara bli morsan.
Nämnde jag att jag är dyslektiker och dyskalkiker? Därav alla stavfel.
Förlåt mig lilla sparv för jag inte kunde bättre då. Det är nu din fullständiga rättighet att vara egotrippad och få vara så spånig som bara ni femtonåringar kan vara. Nu är det du som ska få plats på scenen och jag ska försöka att titta på utan att ta över, klappa händerna när du fladdrar med ögonfransarna och ta emot om du ramlar av när du snubblar på dina första höga klackskor.
Jag har(snart) en diagnos men det är absolut ingen ursäkt. Ingen bortförklaring heller, bara en upplysning så att det blir lättare att acceptera alla flänga eskapader och all osammanhängade mundiarré som endast jag förstår.
Goa lilla pippi.....mamma älskar dig med hela sitt uppskruvade jag :o) glöm aldrig det.
Huvaligen, äntligen söndag!
Kommentarer
Postat av: stina
himmel och pannkaka så fint du skriver till lilla sparven! pussar i mängd!
Trackback
